Långbacka-Jan

Min farmors farfars mormors bror var Jan Persson, mer känd under sitt smeknamn ”Långbacka-Jan”. Han föddes den 1 juni 1800 i torpet Långbacken utanför Hov i Rasbo socken och kom att bli en av Upplands mest kända spelmän och tonsättare. Han är t.ex. upphovsman till den alltjämt flitigt spelade Långbacka-Jans polska.

Det sägs att han lärde sig spela av Näcken, tre torsdagsnätter i rad under en bro vid en bäck. Långbacka-Jan var både fiolspelman och klarinettist, men särskilt hans fiolspel hade rykte om en rent övernaturlig makt. Det berättas att när han en gång spelade på ett bröllop i Alunda, börjar fram på morgonen bord och stolar att dansa och han kunde omöjligt själv lägga från sig fiolen, utan andra måste ta den av honom. Inte ens detta hjälpte emellertid, fiolen spelade alltjämt då den låg på en säng. Folket i bygden berättar att Långbacka-Jan kunde spela upp tunga lass uppför den sega Långbacken, han satte sig på lasset och spelade en sprittande polska. Hästarna fick fart och det gick i galopp uppför backen. Även Eric Sahlström har berättat om när Jan spände för en höna framför ett lass, satte sig vid vägen och spelade för hönan och den drog då lasset uppför backen som om det varit en fjäder.

Långbacka-Jan flyttade till Uppsala 1830, bildar familj och börjar mer eller mindre ett nytt liv där han mer eller mindre upphör med spelandet. Han dör den 23 februari 1880 och blir alltså nästan 80 år.

Det finns en minnessten över Långbacka-Jan uppfördes 1993 vid Långtorpet i Rasbo. En bok om Långbacka-Jan finns också utgiven.

Lästips: ”Långbacka Jan. Storspelman från Rasbo.” Av Lars Mattsson.